Rangtvist av stora mått

 Under alla år är nog detta det värsta hundslagsmål jag varit med om. Några bekanta till mig hade uppfödning av Pyreneérhundar. Stora, vita och pampiga hundar. Jag kände de flesta hundarna ganska väl, så när ägarna skulle resa bort ett par dagar ställde jag naturligtvis upp med passningen.

Hundarna bodde i hundgård så passningen bestod mest i att utfodra och göra rent i gården. Sex tikar delade på en väldigt stor hundgård med ett foderhus i mitten av gården. En hanhund som uppfödarna tagit som omplacering hade en egen hundgård. Han ogillade människor i allra högsta grad då han haft mycket negativa erfarenheter av tidigare ägare. Det var alltså helt omöjligt för mig att hantera eller över huvud taget komma i närheten av honom. Hundgården hade gjorts om så att man kunde lura in honom i en mindre gård i gården och fälla ner en lucka med hjälp av ett rep från utsidan. På så sätt kunde man ställa in mat, vatten och göra rent.

Nåväl, det var de sex tikarna det handlade om. En dag när jag körde upp mot huset för att utfodra hundarna, parkerade jag ett tiotal meter från hundgården. En av ungtikarna låg vid ingången till gården och sov, hon hörde alltså inte mig förrän det var för sent. Hon kom inte undan när de andra tikarna tryckte upp henne mot dörren och var således på fel plats med tanke på sin rang. Hon skulle ju naturligtvis vara längst bak och hälsa sist. Ledartiken blev helt vansinnig och flög på henne och högg.

Hon försökte underkasta sig och ta sig undan men då var de andra hundarna också på henne och bet. Till en början skrek hon och försökte komma undan men de andra fem tikarna bara högg och slet i henne. Jag rusade in i gården och försökte dra undan ledartiken men de andra bara fortsatte. Vid det laget hade ungtiken blivit helt passiv och bara låg helt orörlig och lät sig bitas. Det hördes inte en morrning eller rytande från någon av hundarna, det var så tyst att man kunde höra fåglarna kvittra. Här handlade det bara om att döda, hundarna hetsade naturligtvis varandra och behandlade henne som ett villebråd de just fällt. Ungtiken var efter ett tag mer röd än vit. Jag förstod att de inte skulle upphöra med sitt angrepp så jag var tvungen att på något sätt ingripa. Jag tror inte att hundarna ens märkte att jag befann mig inne i hundgården, i vilket fall som helst tog de ingen som helst notis om mig. Jag försökte kasta iväg dem en efter en men de var snart tillbaka igen. Det är inte det lättaste att kasta iväg en pyreneér!

Till slut tog jag tag i bakbenen på den passiva ungtiken och drog henne sakta men säkert mot foderhuset i mitten av hundgården samtidigt som resten av flocken fortsatte att slita i henne. Jag fick upp dörren till huset och drog henne centimeter för centimeter uppför trappsteget och in genom dörren samtidigt som jag sparkade undan hund efter hund. Till sist fick jag in henne och stängde dörren om oss. Jag satte mig ner på golvet och tittade på mina händer som det rann blod av. Jag hade blivit biten i händerna och armarna men i virrvarret kände jag inte det. Tittade igenom tiken som var mycket illa biten och hade stora slitskador över hela kroppen. Nu satt jag där och visste att hon måste till veterinär om hon alls skulle överleva. På utsidan väntade fem monster. Någon hjälp fanns inte att få då jag befann mig mitt ute i skogen utan telefon. (Detta var före mobiltelefonernas tid…)

Efter att ha hämtat andan drog jag in tiken längst in i foderhuset och byggde upp en barrikad av fodersäckar runt henne, ifall någon av tikarna skulle slinka in när jag öppnade dörren. Synen som mötte mig när jag gick ut från foderhuset fick mig nästan att tappa hakan. Där låg alla tikarna, utspridda i hundgården och sov!!! Precis som om ingenting hade hänt. Ledartiken reste sig och kom fram med viftande svans för att hälsa. Ordningen var återställd och dessa monster till hundar var åter igen timida som lamm. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att flytta över tikarna till hanens gård. Jag lurade in honom bakom luckan och ledde över tikarna en efter en. Med alla fem tikarna i den lilla gården blev det en del gruffande och jag tänkte för mig själv ”inte en gång till” men de lugnade ner sig efter ett tag. Samtidigt oroade jag mig för tiken i foderhuset och mina blodiga värkande händer. Jag släpade upp den blodiga tiken på en skottkärra och drog henne till bilen. Har någon försökt lyfta en lealös vuxen pyreneeérhund med sönderbitna händer? Gråten var inte långt borta. När jag väl hade fått in henne i bilen var jag tvungen att flytta tillbaka de andra tikarna igen för att inte riskera mer konflikter i den mindre hundgården.

Väl hos veterinären syddes tiken ihop. Hon hade slitskador överallt och var mycket illa däran. Hon fick ligga kvar och själv åkte jag till akuten och fick stelkrampsspruta och omplåstring. Aldrig, vare sig innan eller efter har jag upplevt något liknande. Numera brukar jag säga att så länge det låter om hundarna i ett slagsmål så är det ingen större fara utan bara en demonstration. Men tystnar de, då är det allvar.

Tänk vad lite man vet om nästa minut i livet. Allt detta bara för att en ungtik låg och sov på ”fel” plats i en hundgård. Tiken överlevde men kunde aldrig mer ingå i sin tidigare flock.