Om Carina

Carina Romland

Heter jag som är innehavare av Romlands Hundcenter. Jag är certifierad domare i lydnadklass och på bruksprov. Har tävlat i alla bruksgrenar, spår, sök, rapport och skydd och i lydnadsklasserna med flertal hundar. Har arbetat som dressör på två hundskolor. Är genom SBK utbildad och certifierad instruktör, tävlingsledare och testledare vid mentalprov. Har för närvarande en schäfertik vid namn Hedeforsens O'nilja, F. 2012 som kallas för Lillan. Med henne tävlar jag i lydnad klass 3 och elitklass bruksspår. Deltog i SM spår 2017 och 2018. Hon är Korad Se bch, Se spch Lillan har haft två valpkullar på Hedeforsens kennel.

Som instruktör, dressör och konsult har jag träffat tusentals hundar genom åren. Jag är också aktiv inom Film och Reklam och ibland kan du se mig på film som polis med polishund. Men oftast står jag osynlig för kameran men är alltid synlig för hunden. Är hundansvarig ute på inspelningsplatsen. Här kan du ta del av min hundhistorik.

Statens Hundskola

1973 gick jag instruktörsutbildning på dåvarande Statens Hundskola för att sedan vara verksam i Hudiksvall fram till 1979. På den tiden hade jag hunden Sotis som var en Newfoundland, en omplacering som jag hämtade i en hundkoja när familjen hade flyttat och lämnat kvar hunden. Med honom tävlade jag i den då högsta lydnadsklassen 3. Sotis blev även den första Lydnadschampion i sin ras. Under denna tid hade jag också "Fritt valt arbete" om djurvård på flera skolor i och omkring Hudiksvall. Blev ofta kontaktad av hundägare som ville ha min hjälp med problembeteende hos sin hund,

Jag bildade även Blå Stjärnans ungdomsavdelning i Hudiksvall och satt som ordförande i 4 år. Min familj hade då utökats med ytterligare en hund. Riesenschnauzer Frasse alias Fonzie hade flyttat in. Han blev sedermera Sv. Lydnadschampion och tävlade SM i lydnad och vi var med i lydnadslandslaget. En hund som jag lärde all världens konster och trix. Många uppvisningar hade vi runt om i Sverige. Han kunde bl.a svara i telefon. När det ringde blev det kapplöpning till telefonen och oftast så hann han före mig. 1978 fick jag förmånen att inhysa två Leonberger vid namn Cerburus och Tanja. De hade precis lämnat karantän. Av dessa föräldrar föddes den första kullen av Leonberger i Sverige.

Stora Sofielunds Hundskola

1980 fick jag en påringning från Stora Sofielunds Hundskola och ägare Anders Hallgren som undrade om jag kunde tänka mig att arbeta som dressör på hans hundskola. Efter några dagars betänketid så gick då flyttlasset från Hudiksvall till Arboga. En spännande tid följde. Sveriges första Hundpsykologutbildning startade där även jag medverkade som både elev och ibland lärare. Eva Bodfeldt är en av dem som fortfarande är verksam och som har skrivit en hel del böcker.

Jag och Anders hade många kurser ihop och här föddes även ide'n om att lära hundar leta kantareller. Första kursen hölls på sommaren 1981 med mycket gott resultat. Detta uppmärksammades även i pressen och flera tidningar skrev om det. Plötsligt ville alla lära sina hundar att finna skogens guld. Alla helger var det kurs på Stora Sofielunds Hundskola, ofta för hundar med problembeteende. Vardagarna bestod mest av privatträning, veckokurser, utbildning och omplacering av hundar som behövde nytt hem.

Jag förvånades ofta över av anledningen till att man inte ville ha sin hund kvar. Minns en dam som hade köpt en ny päls och hennes hunds färg kunde inte matcha den nya pälsen. Därför skulle den omplaceras. Min första schäfern flyttar nu in. Lady, en misshandlad och illa skadad tik. Hennes ägare fick fängelse och blev dömd till att inte handha djur. Lady gick rakt in i mitt hjärta och sedan dess har det alltid funnits en schäfer i mitt hem.

Vattenträning för Newfoundlandhundar

1981 kom jag över ett Kanadensiskt kompendium som väckte mitt intresse för vattenträning med Newfoundland. Eftersom jag själv hade rasen och visste hur mycket min hund Sotis älskade vatten så översatte jag detta kompendium. Testade med Sotis om han kunde bogsera en båt eller hur han gjorde för att hämta mig i sjönöd. Man kan inte låta bli att förundras över det instinktiva beteendet han visade och detta helt utan inlärning. När jag plaskade i vattnet och skrek på hjälp så simmade han fram till mig och cirklade framför mig. När jag greppade tag i pälsen så bogserade han mig den närmsta vägen in till land. Alltså inte den väg han hade kommit ifrån. Han var väldigt duktig på att simma "fot", kanske för att vi hade det från lydnadsträningen.

Minns väl den första inofficiella tävlingen som NHV, (Newfoundlandshundens vänner), som föreningen SNK (Svenska Newfoundlands klubben) hette då. Jag skulle gå ut i vattnet för att simma 50 meter med Sotis och vattnet var isande kallt. Tänkte att "jag skiter i detta" så jag vänder mig om för att gå tillbaks upp på land. Då ser jag en stor publik på stranden som stirrar på mig! Det var bara till att gå ut och simma. Den svenska kylan gjorde att jag inte fortsatte med sporten. Men jag ville gärna se och instruera andra i grenen.

Därmed hade jag den första kursen i "Vattenträning för Newfoundlandshundar" Dessa hundar har ett naturligt anlag till att simma, hämta, bogsera både båtar och människor den närmaste vägen in till land. Den första kursen bestod av sex stycken hundar både tikar och hanar. Alla hundar samarbetade utan gruff både på land och i vatten. Vattenproven för Newfoundland är idag av SKK en erkänd tävlingsgren inom rasen. Det tycker jag är riktigt kul!

Candy - Den första servicehunden

1981 Candy, en omplaceringshund som lämnades in på Hundskolan. Han var omkring ett år och en blandning mellan Flatcoated retriever och Border Collie. En väldigt följsam och glad hund. Nu bestämdes att denna hund skulle bli en "handikapphund". Namnet Sevicehund var ännu inte uppfunnet. Sagt och gjort, det införskaffades en rullstol, kryckor och en plan skrevs ner på vad som skulle läras och hur jag skulle gå till väga. Grundutbildning startade med inkallning, ligg, sitt, stanna o.s.v. Viktigt var ju också att han lät bli att springa till andra hundar och människor.

Den enda gången han fick springa fram till någon var om jag ramlade för då skulle han hämta hjälp. Candy var en testhund då man inte riktigt visste vad en sådan hund behövde kunna. Candy lärde sig snabbt att gå höger eller vänster om en rullstol. Han gick alltid på sidan om stolen antingen kopplad eller lös. Att lyfta tappade saker och lämna av stående på bakbenen utan att ta stöd mot någon människa. Svarade också i telefon genom att lyfta av luren vid signal, lägga ner den på golvet och skalla. Kändes lite angeläget då en rörelsehindrad kunde ha trillat inomhus samt att om någon kontaktperson ringde så hade denne förstått att något var fel om en hund svarade i telefonen.

Vet inte riktigt hur jag tänkte där men det var en kul grej! Idag har utvecklingen gått så mycket framåt så den inlärningen är helt ointressant. Dessutom skulle det vara svårt att lära en hund att svara i en mobiltelefon. Han gav stöd upp för trappa och bromsade nedför om man hade kryckor. Tände och släckte lampor. Öppnade dörrar med hjälp av handtag. Hämtade utpekade saker. Framför allt så är en sådan hund ett underbart sällskap och en trygghet för en person med rörelsehinder. Candy tränade i huvudsak med hjälp av shaping i form av visselpipa på samma sätt som man tränar delfiner. Klicker, som idag är ett populärt verktyg är samma princip men uppkom långt senare. Candy flyttade sedan till en rullstolsbunden dam i Örebro.

Åby Hundställe

1983 Flyttlasset hade gått till Emmaboda i Småland. Där startar jag Åby Hundställe. En egen hundskola för att bedriva kurser i allt från valp till elit. Startar upp Sveriges första Hundfrisörutbildning. Fortsätter också med omplacering av hundar och en kurs som heter Hunddressyr från hästryggen. Ett par hästar, kaniner, katter en kalv, ett får och en gris vid namn Elin flyttar in. (Elin kan du läsa mer om här nedan.) Efter ett tag flyttar det även in en Kelpietik vid namn Häxan, en Ceskyterrier vid namn Lillan och en Norwichterrier vid namn Chickie.

Gården är nu full med djur och folk och det är inte mycket jag hinner se av omvärlden. Dessutom spökade det på gården vilket eleverna efter ett tag också upptäckte. Jag tror att några räddhågade fortfarande minns men ingen kom till skada. Mina dagliga promenader med fem hundar, ett får, en gris, en häst och några katter som hängde på såg nog ganska festliga ut. Många hundar kom och gick, tror inte ens att jag kommer ihåg alla! Men i en framtid ska jag skriva en bok om de jag minns! Kuvaszhanen Iberon som inte hade haft det lätt i livet eller din lilla cocker spanieltiken som som kom till gården med ett stackel som hade växt in i halsen. Vissa saker glömmer man aldrig.

Hundfrisörutbildning

1983 På sommaren startar jag Sveriges första Hundfrisörskola. Åtta elever från olika delar av Sverige. Fyra trimlärare som hade två veckor var, alla specialiserade inom sin rasgrupp. Eleverna bodde på skolan under 8 veckor men var ledig på helgerna. I kursen ingick också hundhantering, etologi, att starta eget och enklare bokföring. Det har gått många år men fortfarande finns det en av eleverna som är "still going strong"! Hon driver en Hundfrisörskola i Småland och vi har haft sporadisk kontakt under åren.

Kanske var dåtidens upplägg på utbildningen inte den rätta. Mera egen praktik hade nog varit önskvärd även om eleverna hade två hundar per dag. Efter de åtta veckorna kunde man välja att gå Trim Special för en utställningstrimmare. Kursen var väldigt populär och jag fick neka många för att det inte fanns plats. Många tidningar skrev om denna utbildning. Idag ser man detta som ett yrke och ett levebröd. Innan var det många som trimmade på hobbynivå och kanske inte alltid visste hur man gjorde.

Utställning

1984 Många som "känner" mig har nog inte en aning om att jag har sysslat en hel del med utställning. Men det hänger lite ihop med trim och klipp. Hade även kurser i handling och ringträning av hundar. Men jag har alltid valt bort att ställa ut Schäfer och har det varit tvunget så har jag bett någon annan. Min lilla Ceskyterrier Solkustens Maruska alias Lillan var den vinstrikaste i sin ras -85.

Vid en utställning långt hemifrån upptäcker jag att det är en schäferstamtavla jag håller i handen och inte Lillans. Går kallt fram och visar vaccinationen och vi kom in på utställningen trots fel stamtavla. Ibland kan jag undra hur ofta det händer! Hade faktiskt en del framgångar i ringen med andra fina hundar, de var dock inte mina. Det är en alldeles egen värld och idag ställer jag inte ut längre. Lägger numer min tid på att träna och tävla i bruks och lydnad.

Grisen Elin

1984 Flyttar Elin in på Åby Hundställe endast fyra veckor gammal. Hon var pytteliten och ville bara bli buren. Ställde sig på bakbenen och krafsade med sina små framfötter på benen. Hon nådde till knäna ungefär. Hon låg gärna och sov i fåtöljen som stod i hallen . När grannen kom så klev hon bara rakt in utan att knacka och då lyfter Elin på huvudet och nöffar ljudligt. Grannen kommer in i köket och säger skrattande, "jösses, jag tyckte det var en gris!" Ja sa jag, det är det! Det blev tyst en lång stund sen sa hon "man kan inte ha en gris i fåtöljen"! Men jo visst kunde man ha det! Elin trodde hon var en hund, lekte med hundarna och var med på promenader. Hon var väldigt läraktig och kunde gå fot, sitt, ligg, kom, m.m.

Men det som jag blev mest fascinerad av var när jag skulle lära henne fjärrdirigering på avstånd. Ca. 8 m. från henne säger jag sitt. Hon stirrar stint på mig, går fram och kollar vad jag har för slags godis. Visar Frolicen jag har och då vänder hon och går tillbaka till den ursprungliga platsen och sätter sig! Min första tanke var att detta hade aldrig en hund gjort. Kelpietiken Häxan blev som en mamma för Elin och lydde hennes minsta morr, även sen hon växt till ca. 300 kg. vikt. Om någon undrar... nej jag äter inte kött!

Göteborg

1986 Flyttar till en ort strax utanför Göteborg och börjar jobba som hundförare på ett vaktbolag i Göteborg. En schäferhane Kay har flyttat in och är min tjänstehund. Tiken Santa flyttar in. Har kurser på Lerums BK och på GMBK. Är med på bildandet av Partille BK, Torslanda hundklubb och Hönö hundklubb som senare blir Öckerö BK. Torslanda och Öckerö har nu blivit en gemensam klubb. Har föreläsningar och instruktörsutbildningar samt en mängd andra kurser.

Är med och startar samt utbildar personalen på tre hunddagis som drivs av personer med olika handikapp. Dessa är Klippans hunddagis, Klovstens hunddagis och Beatebergs hunddagis. Tränar upp och tävlar hundar åt flera uppfödare. Aktiv på Göteborg/Mölndals BK. Startar Kennel Kaymix, en liten uppfödning av schäfer. I hemmet finns nu ett flertal schäfrar. Alla tävlas med i bruks och/eller lydnad. Blir medlem i SBK Göteborgs Avdelning där jag fortfarande är med.

Svensk Bruksschäfer

2002 Jag gjorde ett upprop till uppfödare som satsar på schäfern som ren brukshund både exteriört men framförallt mentalt. Många uppfödare hörsammade detta och föreningen Svensk Bruksschäfer bildas. En intresseförening för bruksintresserade schäferägare var underrubriken. Svenska Schäferhundklubben hade samma år valt bort att anordna SM för schäfer i de svenska bruksgrenarna. På kort varsel gjorde då den nybildade föreningen detta.

Första gången inofficiellt, Nässjö BK och SBS såg till att det blev ett SM för rasen i alla Svenska bruksgrenar samt lydnadsklasserna. Det blev väldigt uppskattat och nästkommande år ville Schäferhundklubben vara med. En dispens från SBK gjorde att tävlingen blev officiell och cert delades ut. Även denna gången ställde Nässjö BK upp. Tror det är första och enda gången som SBK valt att samarbeta med en inofficiell förening för att anordna en tävling. Numer har schäferhundklubben SM för rasen varje år i de svenska grenarna. Jag var ordförande i 5 år innan jag lämnar över klubban. Föreningen lever dock vidare och jag är numer hedersmedlem.

Filmhundar

2007 Fick jag en förfrågan om jag hade någon hund som kunde agera polishund och om jag i så fall kunde tänkta mig att agera polis! En helt ny värld för mig så jag tackade ja av ren nyfikenhet. Min hund Kola fick vara polishunden. Filmen hette Tatuerad torso och var den första i en serie på 12 stycken filmer om deckaren Irene Huss. En Berner Sennen vid namn Molly agerade hemmahund hos deckaren. Jag medverkade i alla 12 filmerna med flera olika hundar. Många fler filmer och serier har det blivit sedan dess.

Extra kul är det när någon film vinner Guldbagge vilket bl.a. den senaste filmen gjort. "Efterskalv" fick 5 stycken Baggar 2016. Mer om dessa filmer kan du läsa om under Hundar för Film & Reklam. Min erfarenhet av film ledde också till att jag fick en förfrågan från MyDog om jag ville döma "The next Lassie" på Mässan. Detta gjorde jag två år. En kul grej. En annan rolig erfarenhet var en resa till Nairobi i Kenya där jag under 15 dagar tränade hundar för FN arbetare. Lite kul att bli kallad The Swedish dogwhisperer!

Romlands Hundcenter

2016 Bildas Romlands Hundcenter. Många hundar har passerat genom mitt hem under åren och alla har visat upp sig på tävlingsbanan med mer eller mindre framgångar. Dessa hundar har gett mig en stor erfarenhet men även en ödmjukhet inför deras vilja att lära och samarbeta. Har alltid hävdat att en hund vill göra rätt bara om den vet vad rätt är. Den kunskapen kan bara en bra dressör med en tydlig målbild delge hunden. En hund lär sig aldrig rätt genom att bestraffas. Den kan endast lära sig rätt genom beröm.

Många varma tankar och stor tacksamhet går till mina läromästare. Mojjan, Kojak, Sotis, Fonzie, Lady, Häxan, Grabben, Chickie, Lillan, Camilla, Kay, Santa, Indo, Gitte, Jatzie, Annie, Boggie, Tina, Calle, Kola, Elza, Pippi och den nu inneboende Lillan. Tänker även på de hundar som jag tränat och tävlat men som inte har varit i min ägo. Vi ses på andra sidan regnbågsbron.