Du människa…
21 februari, 2018
Rangtvist av stora mått
24 februari, 2018

Möten med hundar

 
Under den här rubriken kommer jag att berätta om hundar jag minns. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnen på alla. En del hundar minns jag väldigt väl, en del mindre väl, och andra vill jag helst glömma!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

En gul rymmare. (Året är ca. 1978)

Det var en vinter med mycket snö, isande kallt och vinande snålblåst. En väninna till mig hade en gul labradorhane som var en riktig rymmarexpert. Varje gång han lyckades rymma lärde han sig mer och mer avancerade knep för att lura sin matte. Han blev så småningom mycket skicklig på detta. Till slut var min väninna, Chatarina, så trött på det hela att hon frågade mig om jag hade något förslag på hur problemet kunde lösas.

 Chatarina bodde längs en liten grusväg, nära en ganska hårt trafikerad riksväg. Nästan varje gång hon kom hem efter att ha varit ute och kört, så lyckades hunden smita ur bilen då hon öppnade bakluckan. Han sprang alltid samma väg, ner på grusvägen och ut mot riksvägen. Chatarina och jag slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att arrangera en situation där hunden skulle bli så skrämd att han inte vågade springa ner på vägen igen.

Vi grävde en grop i det snöfyllda diket längs grusvägen, lagom stor för att jag skulle kunna gömma mig där. I gropen lade vi ett fårskinn så att jag inte skulle frysa ihjäl medan jag väntade på hunden. Chatarina stoppade in hunden i bilen och åkte iväg, hon skulle ta god tid på sig så att jag hann förbereda mig.

Runt mig hade jag virat ett vitt lakan, i ena handen höll jag en mattpiska och i den andra en röd spann, halvfylld med vatten. Där låg jag och väntade, kylan bet i kinderna och jag drog upp lakanet över huvudet och planerade hur jag skulle agera när hunden kom springande. En saker var säker, jag skulle göra mitt bästa för att han aldrig mer skulle våga springa ner på vägen.

När jag låg där och väntade hörde jag en bil komma, men eftersom den kom från fel håll så förstod jag att det inte var Chatarina. Jag försökte göra mej så osynlig och liten som möjligt i diket, det kunde ju bli lite svårt att förklara för en oinvigd varför man låg i diket mitt i smällkalla vintern med ett lakan runt sig och en röd spann i handen. Därför hoppades jag innerligt att bilisten inte skulle upptäcka mig. Men jag hoppades förgäves…förmodligen var det spannen som den äldre mannen bakom ratten fick syn på, han körde mycket långsamt eftersom det var halt.

När han såg mig tvärnitade han och glodde med stora förvånade ögon. Min första tanke var att inte låtsas om honom.Men han satt kvar och fortsatte stirra så jag beslutade mig för att krypa upp ur diket och gå fram och prata med honom. När han såg att jag började röra på mig, trampade han gasen i botten och körde med full fart framåt cirka tio meter. Jaja tänkte jag och kröp ner i diket igen. Då ångrade han sig, lade in backen och kom tillbaka igen för att fortsätta glo. Situationen var helt klart pinsam, han måste trott att jag rymt från ett dårhus. När jag tog fram handen under lakanet och vinkade åt honom gjorde han en rivstart och åkte iväg.

Skrattet bubblade fortfarande i mig när jag hörde Chatarinas bil komma. Hon parkerade på gården och öppnade bakluckan varpå hunden satte full fart mot grusvägen och jag tog sats och for upp ur diket för att rusa mot honom. Men lakanet snurrade sig runt benen och när jag sprang mot hunden halkade jag och for genom luften med ett illvrål och landade på ändan. Spannen for också genom luften och jag fick allt vatten över mig samtidigt som jag slog mig rejält. Hunden försökte lägga in backen men halkade på den hala vägen och gled sakta men säkert rakt in i mig. Strax var han på fötter igen, stoppade svansen mellan benen och har väl aldrig sprungit så fort till sin matte som den gången. Upplevelsen lärde labradoren att just där på den grusvägen var det livsfarligt att gå för där kunde det hoppa fram spöken. Men en labbehane ger sig inte så lätt. Han hittade snart en annan rymmarväg och jag försökte aldrig mer skrämma honom.

Fortsättning följer med fler minnen…………..

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *